👩 Minnestal till Mamma (3 Exempel)

Kära familj, kära vänner, tack för att ni är här idag för att ta farväl av Karin Elisabet Lundqvist – vår Mamma, Karin. Jag talar som hennes dotter, Emma. Vi pratade nästan varje dag. Hon var min trygga punkt, den jag ringde när något var svårt – eller när något var roligt och jag inte ville vänta med att berätta. Mamma föddes den 14 maj 1961 i Uppsala och växte upp i Sunnersta. Hon bar alltid med sig den platsens blandning av enkelhet och envishet – fötterna stadigt i myllan, blicken framåt. Hon utbildade sig till sjuksköterska i Stockholm. Sedan blev Akademiska sjukhuset hennes andra hem i 35 år. Det säger något om henne att det hon valde att ägna livet åt var att lindra, lyssna och göra skillnad just där det värker som mest. Särskilt i den palliativa vården såg hon människan hela vägen in i det sista – med tålamod, principfasthet och omtanke. Mamma och pappa, Per, byggde ett varmt hem för oss barn, mig och min bror Johan. Det var ett hem där ansvar och ärlighet aldrig behövde skrivas upp på en lapp på kylskåpet – vi såg dem i handling, varje dag. Och det var ett hem där man oftast möttes av en kram och doften av nybakade kanelbullar redan i hallen. Grannarna hann sällan förbi utan att få smaka. Hon tyckte att bullar var ett enkelt sätt att säga: här finns plats för dig. Hon älskade körsång. Hon kunde komma hem efter ett långt arbetspass, trött i stegen, men med en liten melodi på läpparna. I trädgården hittade hon sitt lugn. Jord under naglarna, en sekatör i handen, en bänk att sjunka ner på för en kopp kaffe och ett korsord som alltid blev löst, förr eller senare. Långpromenaderna var hennes bästa sätt att tänka klart. Och när stickningen skramlade lätt i soffan visste man att samtalet kunde få ta tid. Jag ser henne tydligast på midsommarafton vid sommarstugan i Roslagen. Hon sjöng visor vid sjön när kvällen lade sig spegelblank över vattnet. Hon lärde oss att göra blomsterkransar som faktiskt satt kvar hela kvällen. Inte för att de var perfekta, utan för att hon visade hur man lägger stjälkarna lagom hårt runt varandra. Det var typiskt Mamma: visa med händerna, låta oss prova själva, och le åt våra första, rangliga försök. Mamma hade ett skratt som smittade. Inte högt, men varmt, och precis på den där raden i samtalet där allvaret behövde få en vän. Hon var tålmodig, men hon var också principfast. Hon påminde oss om det enkla: kom i tid, lova inte mer än du kan hålla, och när du väl lovat – håll det. Och hon ställde alltid upp för familjen. Det var aldrig en stor sak för henne, bara det självklara sättet att leva. Som sjuksköterska hade hon ett särskilt sätt att vara närvarande. Hon kunde sitta tyst en stund, hålla någons hand, och först därefter tala. Det var inte många ord, men de var rätt valda. Så lärde hon också oss att råd är bäst när de inte tränger sig på. Jag kommer sakna de råden. Och jag kommer sakna de där varma kramarna, när jag råkade göra en sak större än den var och hon med ett “så, så” kunde ge mig tillbaka proportionerna. Vi är många som bär hennes spår. Pappa, Per, som delade livet med henne. Johan, min bror. Hennes syster Elisabet, som hon alltid litade på i frågor som bara en storasyster riktigt förstår. Och barnbarnen, Alva och Nils, som fick henne att lysa på ett sätt som nästan gjorde oss andra avundsjuka. Hon hade ett sätt att sitta på golvet med dem, mitt i leken, och vara helt och hållet där. Det som gjorde Mamma stor var inte något enskilt ögonblick. Det var summan av små trofastheter. De där morgnarna när brödet stod på jäsning innan vi vaknat. De där kvällarna när hon, hur trött hon än var, ringde tillbaka för att höra klart. De där dagarna när hon tog en extra promenad för att orka en till arbetsdag, en till patient, en till svår stund. Hon älskade ordning, men hon visste att livet är rörigt. Hon lärde oss att börja där vi står. Att plantera där det finns jord, vattna när det är torrt, och glädjas åt det som faktiskt slår ut. Idag sörjer vi. Men vi firar också hennes liv. Vi firar hennes omtanke, som blev handling. Hennes ärlighet, som inte gjorde ont. Hennes ansvar, som inte tyngde utan bar. Och hennes skratt, som fortfarande går att höra om man lyssnar efter det i köket när ugnen sätts på. Hon hade önskat att vi sjunger Blott en dag. Det passar henne. Hon gjorde just så – tog en dag i taget, och gav den sitt bästa. Och den som vill hedra hennes minne kan skänka en gåva till Cancerfonden. Hon trodde på vårdens kraft, men lika mycket på människors förmåga att hjälpas åt. Mamma, Karin – tack för allt du gav. För blomsterkransarnas hemlighet, för stigens riktning när vi tappade bort oss, för bullen i handen och handen på ryggen. Vi lovar att hålla ihop. Vi lovar att lyssna före vi talar. Vi lovar att skratta när det går, och att vara modiga när det behövs. När jag saknar dig som mest ska jag göra som du lärt mig: Gå ut, andas, plantera något litet och sjunga en vers jag kan. Sedan ska jag gå hem och ringa någon som behöver bli uppringd. Vila i frid, älskade Mamma. Allt du var fortsätter i oss. Blott en dag, ett ögonblick i sänder – och vi bär dig med oss genom dem alla.

Kära vänner, kära familj, tack för att ni har kommit för att minnas och fira vår Lena, vår Mamsen, Anna-Lena Sjöberg. Vi sms:ade godmorgon varje dag, mamma och jag. Det var inget märkvärdigt – bara ett ”morgon, hur mår du?” och kanske en bild på en nygräddad kaka. Men det där lilla plinget var en startknapp för dagen. Ett tecken på att någon såg en, på riktigt. Det var hennes superkraft. Mamma föddes i Göteborg, den 3 november 1968. Majorna formade henne: rak i ryggen, varm i språket, snabb med ett skratt. Sen kom Mölndal och hennes kafé. Egentligen var det mer än ett kafé – det var ett vardagsrum för hela kvarteret. Hon lärde känna namn, historier, allergier och humör. Hon gav många sitt första jobb, sin första chans, och hon litade på människor tills de började lita på sig själva. Hon var självlärd konditor med stolt hållning och mjöl på tröjan. Morotskakan – ja, den var legendarisk. Men det var inte bara smaken. Det var hur hon skar upp en extra bit till den som hade haft en tung dag, utan att göra väsen av det. Gemenskap, pålitlighet, humor och att alltid dela med sig – hon levde de orden, hon pratade inte bara om dem. Jag ser henne i rörelse: löpsteg i Slottskogen, en deg som jäser under handduk, ett skratt på dansgolvet när buggen tar fart, fokuserad blick på fredagsquizet. Alltid energi, alltid spontanitet. Och alltid den där blicken som fick människor att känna sig sedda. Mitt finaste minne? Vår roadtrip till fjällen i den gamla kombin. Vi sjöng för högt till radion, åt kanelbullar på en vindpinad rastplats med hela världen framför oss. Hon pekade ut i luften, som om bergen var någon hon kände. ”Kolla, Viktor. Man blir liten på rätt sätt här.” Det var så hon bar sina dagar – med utsikt och närvaro. Vad kommer vi att sakna? Hennes glada rop när man öppnade dörren till kaféet – ”Hallå där, kom in, jag har sparat något gott!” Hennes peppande sms – korta, träffsäkra, alltid i rätt ögonblick. Och ja, morotskakan. Men mest av allt den känslan att vara välkommen, precis som man var. Mats, du var hennes stadiga punkt. Frida, du bar hennes envisa glöd. Ella, du fick hennes blixtrande skratt i ögonen. Peter, du och hon bar samma syskonhumor – den där som tänder ett helt bord. Mamma ville att den här minnesstunden skulle kännas som en fikapaus tillsammans. Så gör det. Ta en bit hembakt, prata med någon du inte känner, berätta en liten historia om henne. Det är så hon ville bli ihågkommen. Och när telefonen känns tystare framöver, då hör jag ändå hennes röst: ”Morgon, gubben. Du fixar det här.” Det gör vi, Mamsen. Tack för allt, Lena. Du är kvar i våra händer när vi delar med oss. I våra steg när vi vågar vara generösa. Och i våra röster när vi säger hej lite extra varmt. Vi saknar dig. Vi firar dig. Vi bär dig vidare.

Kära familj, vänner och alla som följt mamma på hennes väg, tack för att ni står här med oss vid Gittans sida, när vi nu tar farväl och samtidigt håller fast vid allt hon gav oss. Hon hette Birgitta Ingrid Holm, född den 27 januari 1949 i Västerås, men för oss var hon helt enkelt Gittan, mamma, min kompass i livet. Hon lärde mig två saker som bar genom allt: att våga tänka själv och att vara snäll. Vi står här vid graven, i den där stillheten som uppstår när man förstår hur mycket ett liv faktiskt rymmer. Och när jag tänker på mamma hör jag hennes lugna röst. Den där rösten som aldrig skyndade, som alltid gav plats för eftertanke, och som kunde vända ett bekymmer till något man orkade bära. Mamma utbildade sig till lågstadielärare och arbetade i tre decennier i Örebro. Hon älskade inte bara ämnena, hon älskade barnens upptäckter. Hon hade en särskild blick för ögonblicket när bokstäverna plötsligt blir ord och orden plötsligt blir en värld. ”Det är där friheten börjar,” brukade hon säga, ”när man kan läsa och tänka själv.” Hennes klassrum hade sällan stolar i raka led, men alltid böcker i högar och pennor som försvann spårlöst. Och på väggarna hängde små akvareller hon målat på kvällarna, som om färgerna kunde uppmuntra orden att våga sig fram. Det kunde de. Hon var nyfiken, rättvis, rakryggad och med ett varmt, lite torrt sinne för humor. Om någon sneddade i en diskussion kunde hon le snett och säga: ”Vi kan väl ta hela vägen runt, det blir mer rättvist så.” Det gick inte att slarva med tänkandet runt henne. Hon höll en kompass, inte för att styra, utan för att påminna oss om norr. Tillsammans med Lars, vår pappa, byggde hon ett hem där böcker fick ligga kvar på köksbordet och där naturen alltid var välkommen in. Pappa gick bort 2010, och sedan dess bar mamma ordet ”änka” med en stilla värdighet. Hon saknade honom, det märktes mest när radion spelade Mozart och hon tystnade mitt i en mening. Men hon slutade aldrig vara vänd mot världen. Hon fortsatte leda sin bokcirkel, målade akvareller i långsamma lager, gick kvällskurser, och engagerade sig i kulturföreningar där hon lyssnade mer än hon pratade och sedan ställde en fråga som fick samtalet att djupna. Vi är många som bar hennes närvaro nära. Jag, Maria, hennes dotter. Erik, min bror. Barnbarnen – Lovisa, Theo och Isak – som fick lära sig skillnaden mellan koltrast och björktrast innan de tappade mjölktänderna. Och hennes syster, Margareta, som kunde höra på mammas andetag i telefon om dagen varit tung eller lätt. Mamma gick gärna sakta. Inte för att hon inte hade bråttom, utan för att hon märkte saker. Nya knoppar i dikeskanten. Ett okänt fågelläte vid ån. Ett barn som försökte gömma en fråga bakom ett skämt. Sakta var hennes tempo. Varsamt var hennes metod. Mitt finaste minne är från sommarkvällar på landet. Vi låg på filtar i gräset och hon pekade ut stjärnbilderna. Hon hittade alltid en historia i himlen. Kärleksdramer, lärdomar, skepp på väg mot horisonten. Hennes sagor om stjärnorna lärde mig att världen är större än det man ser, men också att det största kan rymmas i en röst på låg volym under en filt som luktar sol. Hon målade akvarell som hon talade: med tålamod och tydlighet. ”Vatten måste få ha sin vilja,” sa hon, ”men du ansvarar för pappret.” Det var ett råd för penseln, men också för livet. Vi visste att det kunde dyka upp ett litet brev i brevlådan, ett par rader, och en liten målning av en silltrut, eller en blå skugga över en strand. Hennes akvarellhälsningar var små andningspauser som kom i rätt stund. Det är mycket vi kommer att sakna. Hennes lugna röst. Hennes genomtänkta råd som alltid började med: ”Berätta mer.” Hennes förmåga att hitta ett spår i ett kaos, som när vi i familjen pratar i munnen på varandra och hon bara lägger korsordspennan på bordet och väntar. Tystnaden var hennes visselpipa. Det räckte. Hon höll på bildning, rättvisa, jämlikhet och att ta hand om naturen. Det var inte ord som stod på en affisch, det var vanor. Hon bar alltid en tygpåse i jackfickan, hon läste innan hon tyckte, hon fördelade sista biten äppelkaka så att ingen behövde känna sig minst. Och när någon sa ”så är det bara” kunde hon svara: ”Så kanske det har varit, men vi är ju här nu.” Mamma hade också ett torrt skämtlynne som ofta dök upp när vi minst anade det. När korsordet frågade ”rättvis fördelning” skrev hon in ”kaka till alla” och flinade. När vi stretade med ett för svårt recept pekade hon i kokboken och sa: ”Här står det att man får ringa en vän.” Hon kunde skruva ner dramatiken med ett enda ord. Det var en gåva. Hon ledde sin bokcirkel som en dirigent för ett otränat men entusiastiskt orkester. Hon ställde frågor som fick även tystlåtna att vilja pröva sina tankar högt. ”Läsning är ett samtal,” sa hon, ”och vi ska ju höra varandra.” Det är många i den cirkeln som i dag bär med sig hennes röst när de vänder blad. Och så fåglarna. Hon hade kikare som luktade skog, och en anteckningsbok med datum och notiser: ”Storskrake i sundet, 8.17, lätt vind.” Det var inte sport, det var en sorts omsorg. Att se, att notera, att minnas. Hon blev 75 år. Det låter fullbordat. Men i en akvarell är också de vita partierna en del av bilden. Det som inte målats är lika viktigt som det som målats. Det hon lämnar kvar hos oss är inte bara minnena, utan också mellanrummen vi nu får fylla med allt vi lärt av henne. Lovisa, Theo och Isak – ni fick en mormor som trodde på er innan ni själva visste vad ni trodde på. Hon gömde bokmärken i era fickor och lärde er blåsa på varm choklad så att den sjöng. Hon kommer att saknas i många små stunder, när ni träffar en särskilt klok hund, eller när första snön lägger sig som socker på staketet. Håll utkik i brevlådan ändå, hon har lärt oss andra att skicka vidare hennes hälsningar. Vi vet att hon önskade att vi, i stället för blommor, skulle stödja Naturskyddsföreningen. Det var typiskt henne. Att låta en avskedsgest fortsätta vara en början för något annat. Att låta en handling peka framåt. Hennes favoritdikt var Karin Boyes ”I rörelse”. Hon citerade gärna den rad som blivit som ett hemligt lösenord i vår familj: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst.” Det passade henne. Hon trodde på rörelsen, på att lära nytt, på att orka justera kursen, även när vägen känts trygg och välkänd. Nu är det vår tur att bära det vidare hon trodde på: att läsa och lyssna, att vara rättvisa även när ingen ser, att ge naturen tid och respekt, att hålla samtalet öppet. Och att säga ifrån, men vänligt, när något går på tvärs med människovärdet. Mamma, du var min kompass. Inte en som piper till och säger ”fel”, utan en som ligger varm i fickan och pekar i tysthet. När jag tvivlar kommer jag att tänka på hur du höll i kikaren: stadigt, men utan att krampaktigt klämma åt. Det är så man ser bäst. Vi lägger nu Gittan till vila, bredvid allt hon älskat: böckerna som luktar damm och löfte, penslarna på tork, skogen som andas långsamt, himlen som rymmer fler historier än vi hinner höra. Jorden tar emot, och vår tacksamhet rymmer både tyngd och ljus. Till Margareta, till Erik, till oss barn och barnbarn, och till alla som var hennes elever, vänner och medvandrare: Låt oss minnas henne genom att börja där hon alltid började – med en vänlig fråga, med ett öppet öra, med en handling som gör världen lite rättvisare. Vi sörjer i dag. Det gör ont. Men vi firar också det liv som formade oss. Vi firar den lugna rösten, de genomtänkta råden, och alla de små akvarellerna – på papper, i hjärtat, i sättet vi möter varandra. Tack, mamma. Tack för modet att tänka själv. Tack för vänligheten som aldrig behövde stora gester. Tack för att du visade att rörelse är liv och att vänlighet är en riktning. Vila tryggt, Gittan. Vi bär din kompass. Och vi ska gå varsamt, med blicken öppen.